Jag har landat

Äntligen börjar sviterna efter alldeles för mycket kortison lägga sig. För att minska illamående och för att inte bli så trött får man kortison om man startar en cellgiftsehandling och av någon anledning tyckte de att jag behövde dubbel dos så här har man gått som på nålar och stirrat runt i flera dygn. Sova har jag bara klarat en timma i taget så idag slutade jag med kortisonet nästan helt, det måste fasas ut lite. Så nu känns allt lite som vanligt igen. Inget direkt illamående även om aptiten inte är den bästa och inga andra biverkningar äsl.

Är det något jag lär mig av denna sjukdomen så är det att det är mycket lättare att klara av fysiska sjukdomstillstånd. För många av oss är det just det vi sätter samman med sjukvård. En operation, ett brutet ben, kronisk värk, whiplashskada, astma - min sjukdomshistoria har en del i bagaget. Men det finns inget som är så jobbigt som när man mår dåligt psykiskt. Smärta är A piece of cace i jmf med alla nojor som simmar omkring i huvudet. För att roa mig själv så tittade jag på Henrik Shyffert - 90-talet, ett försvarstal Jag är eg inte en stor fan av honom men detta var jättekul och fick mig att glömma allt vad sjukdom heter i 2 tim, guld värt.
Vad är då poängen med detta inlägg - jo, tack för att jag bor i en kommun som inser att kultur är lika viktigt som vanlig sjukvård och att ett SMOT-hus verkligen äre något jag ser fram emot. Där ska jag se på teater, fars, konserter, barnteater och mycket mer. Vad skulle vi göra utan glädjen i livet! Ett psykiskt välbefinnande slår allt, men det insåg jag tyvärr inte förän jag själv blev drabbad.

Nu måsta jag göra rent mitt tangentbord, ett glas saft från ella har gjort att man måsta hamra ner alla tagenterna och det är hopplöst att skriva. Skickar med en bild från dotterns och makens fiskafängen i Eksjö i helgen.